popularbelief

Grundtankar

Hare Krishnas filosofi och teologi identifieras med den hinduiska religionens filosofi, framförallt i Bhagavad Gitan, en del av hinduismens heliga skrifter. Det är en monoteistisk sekt som tror att människan identifieras med själen och medvetandet istället för kroppen. Själen påstås vara ett fragment av Gudomens Högsta Personlighet, Sri Krishna Caitanya, och att den har ett evigt förhållande med honom.

Då Hare Krishna är grundad i hinduismen, ses den som en cirkulär sekt; detta innebär att rörelsens medlemmar tror att sin eviga själ reinkarneras i den materiella världen i olika fysiska former. Den fysiska formen själen får under den eviga reinkarnationen (samsara) beror på själens och medvetandets karma i det tidigare livet, det vill säga sina handlingars följder och konsekvenser. Själens mål är att lämna samsara och återvända till Sri Krishna Caitanyas kungarike.

Rörelsens läror påstår att vi lever i en ond epok (Kali), men att vi kan uppnå frälsning genom en permanent medvetenhet om Krishna. Permanent medvetenhet kan uppnås genom en sedlig livsstil och genom att utöva ”Hare Krishna” mantrat.

För att vara mer specifik har jag listat dem Sju Syftena av Hare Krishna rörelsen, skrivna av Prabhupada, sektens grundare, nedan.

1. ”Att systematiskt propagera spirituell kunskap till samhället och att lära alla människor tekniken att leva ett spirituellt liv, med avsikten att [uppnå] sann gemenskap och fred på jorden.”

2. ”Att propagera en medvetenhet av Krishna (Gud), som den är uppdagad i dem heliga skrifterna av Indien; Bhagavad-gita och Srimad-Bhagavatam.”

3. ”Att sammanföra medlemmarna av Kollektivet tillsammans med varandra och närmare Krishna, den högsta andliga varelsen, och därifrån utveckla och sprida idén att varje själ är en del av gudomen Krishna bland medlemmarna och mänskligheten i helhet.”

4. ”Att utlära och främja kollektivt mässande av den helige andens namn, som påvisat i Sri Krishna Caitanyas läror.”

5. ”Att uppföra en helig plats för översinnliga tidsfördriv dedikerade till Krishnas personlighet för medlemmarna och samhället i helhet.”

6. ”Att sammanföra medlemmarna närmare varandra i syfte att lära ut en enklare och mer naturlig livsstil.”

7. ”Med syftet att åstadkomma ovanstående syften, att publicera och distribuera tidningar, tidsskrifter, böcker och andra skrivna verk”.

Sekten lägger mycket stor betoning på spridandet av medvetenhet om Krishna till allmänheten och att leva sitt liv med själens förhållande till Krishna i åtanken. För att försäkra sig om att själens förhållande till Krishna upprätthålls på ett korrekt sätt, stiftade Prabhupada fyra regulativa principer, vilket består av:

• Kött, fisk eller ägg får ej konsumeras.

• Alkohol och droger (inklusive kaffein) får ej konsumeras.

• Spel baserade på chanstagning och pengar är förbjudna.

• Lev i celibat, med undantag för avlande inom ett äktenskap.

Anledningen till dessa principer, och att leva en asketisk livsstil, är att ”ynnandet av ovanstående aktiviteter korrumperar fysiskt, psykiskt och spirituell hälsa och ökar oroligheter och konflikter i samhället”.

Traditioner och riter

Den centrala religiösa ritualen inom Hare Krishna är mässandet av mantror, sankirtana. ”Maha-mantran” är den vanligaste och uttrycker hängivenhet till gudarna Hare, Krishna och Rama. ”Maha-mantran” tros främja en högre nivå av medvetande när den är mässad, sjungen eller mediterad till. Därtill tros mantran vara ett effektiv sätt att rena sin själ.

Mantran lyder att repetera gudarnas namn på nedanstående vis.

”Hare Krishna, Hare Krishna,

Krishna Krishna, Hare Hare,

Hare Rama, Hare Rama,

Rama Rama, Hare Hare”

Medlemmarna förväntas mässa denna mantra minst en gång för varje pärla på ett radband gjord på 108 pärlor i 16 omgångar, det vill säga 1728 gånger per dag.

”Maha-mantrat” används även för många olika ceremonier, samskaras, som kännetecknar olika livsstadier, exempelvis födsel, giftermål, död och begravning. Vid begravningar är det viktigt att den döende får lämna livet lyssnandes på mantrat (för att få en god start på det kommande livet) och när en man och kvinna skall avla lyder traditionen att partierna mässar mantrat 50 omgångar på radbandet, istället för dem vanliga 16 (för att erhålla en andlig kraft).

En tradition för manliga medlemmar inom sekten är att raka av allt sitt hår, förutom en liten tofs i bakhuvudet. Detta gör dem för att symbolisera avståndstagandet från en materiell livstil samt hängivenheten till andliga sysselsättningar. Tofsen indikerar att individen är medlem i Hare Krishna rörelsen och för att skilja sig från andra materiella avståndstagare, såsom Buddhister.

Rörelsens ledare är gurus i en successiv härstamning som kan spåras till Sri Krishna Caitanya själv. Det blir då automatiskt deras traditionella uppgift att lämna över Caitanyas oförändrade läror till lärjungarna, som i sin tur vidarebefordrar lärorna till andra.

Uppfattningar – människan och samhället

Enligt Hare Krishnas troslära är människans mål med sin andlighet att själen skall ta sig ur den samsara och återförenas med Sri Krishna Caitanyas själ. Detta skall åstadkommas genom att människan skall leva ett asketiskt liv, det vill säga att individens levnadsvillkor är begränsat till det absolut nödvändiga och att individen upprätthåller dem fyra regulativa principerna.

Medlemmarnas syn på utomstående människor och mänskligheten som helhet består av en besvikelse. Detta på grund av att dem anser att mänskligheten har skadat sin själ genom att ge efter till världens materiella påfrestningar, särskilt dem regulativa principerna.

Eftersom samhället oftast är en reflektion av människorna, är det givet att sektens åsikter om samhället är lika negativa. Sambandet mellan åsikterna gällande den asketiska livsstilen och dem fyra principerna, samt ickevåld mot andra levande varelser, bidrar till en generell negativ inställning till samhället. Enligt rörelsens läror befinner sig världen i en ond epok (Kali); en epok där krigföring och materiella beroenden härjar. Men medlemmarna ”klarar sig” genom att stänga ute omvärlden och störande faktorer som kan störa sin frälsning, hängivenhet och medvetenhet om Krishna.

Med andra ord så ställs mycket hårda krav på sektens invigda medlemmar; dem tvingades isolera den ”onda mänskligheten” och det ”onda samhället”, vilket innebär att efter medlemmarna initierades var dem tvungna att bryta all kontakt med familj och vänner som inte hade viljan att gå med i sekten också; människor som inte är villiga att gå med ses som en del av det onda och materiella samhället.

Trots alla principer och regler som Hare Krishna rörelsen har krävt sina medlemmar att följa, är sekten en av dem mest kontroversiella destruktiva sekterna som finns. Högt uppsatta gurus inom sekten, några av dem initierade av Prabhupanda själv, har många gånger brutit mot dem fyra regulativa principerna och ickevåldsprincipen som dominerar sektens teologi och filosofi. Även oskrivna lagar, såsom kravet på att medlemmarna skall leva asketiskt, har brutits.

Kravet på att leva asketiskt är i stort sätt omöjligt i en destruktiv sekt; ett asketiskt liv skall även påvisa även ett förminskat krav på monetära tillgångar. Men samtidigt kräver sekten att medlemmarna skall donera tio procent av sin inkomst, vilket är grovt motsägelsefullt mot rörelsens livsfilosofier.

Ickevålds principen grundar sig i filosofin att man inte skall skada en annan levande varelse – varken en människa eller ett djur, vilket är därför medlemmarna tvingas övergå till vegetarianism. Men även om det inte finns rapporter om skadandet av djur inom sekten, finns det däremot ett flertal rapporter om våld mot människor (psykiskt och fysiskt) – i mycket hög grad medlemmarnas barn.

År 1970 kom den första rapporten om barnmisshandel inom sekten, vilket överraskade den religiösa världen. Vilket överraskade ännu mer, var att våldet hade utövats av några av sektens högsta gurus som initierades av Prabhupanda. Jag tycker att detta är en sarkastisk användande av frasen ”do as I say, not as I do”; auktoriteter och andra högt uppsatta medlemmar inom många destruktiva sekter har använt denna fras som försvar för sina handlingar.

Eftersom Hare Krishna rörelsen, likt många andra sekter, har en hierarkisk ”familje-”status, hamnar föräldrarna automatiskt i en situation där dem inte längre är ansvariga för disciplinen av sina barn. Denna uppgift överlåtes istället till gurus, vilket anses vara dem högst lärde som har andlig kontakt med Krishna. Detta leder då till att medlemmar inte har möjlighet att ifrågasätta guruns disciplinära metoder, eller beslut överhuvudtaget, vilket är ett annat kännetecken för en destruktiv sekt.

Hare Krishna rörelsen är, filosofiskt sett, en fullt legitim religiös stiftelse som härstammar från religionen Hinduismen. Men ur en social och humanitär synpunkt är rörelsen grovt korrumperad och motsägelsefull gentemot sina egna principer och lagar, samt farlig för medlemmars fysiska och psykiska hälsa. Om man utgår ifrån för en stund att sektens livsfilosofi är den enda korrekta, skulle dem högst uppsatta och respekterade gurus själar aldrig någonsin kunna uppnå Caitanyas själar. Varför? För att dem bryter med sektens egna lagar. Dem begär pengar av sina medlemmar, dem misshandlar medlemmarnas barn och dem kräver medlemmens fullständiga hängivenhet och tilltro. Dem är beroende av medlemmen, om man så vill – ett beroende som är mycket misstyckande inom rörelsens livsfilosofi.

Jämförelse med Kristendom

Den största och mest självklara skillnaden mellan Hare Krishna rörelsens och Kristendomens teologier är att Hare Krishna, som har sina rötter i Hinduismen, är panteistisk, vilket innebär att deras religiösa världsbild följer läran om att Gud och hela människans tillvaro är ett, att världen är en del av Gud och vice versa. Kristendomens världsbild är dock teistisk; dem förkastar teorin om att Gud är en del av universum, men tror att Gud istället skapade universum och är delaktig i den idag.

Om man studerar båda dessa religiösa institutioner kritiskt, finner man snabbt att båda filosofier innehåller många ”kryphål”, så att säga.

Inom Hare Krishna och Hinduismen i allmänhet påstås det att en del Gud finns inom allting i universum. Detta måste alltså innebära att Gud finns inom både det goda och det onda. Ur ett kristet perspektiv innebär detta att det inte kan finnas någon moral och inga lagar som kan upprätthålla skillnaden mellan gott och ont. Inom Hare Krishna sekten är moraliteten och strävan efter att göra rätt val i livet mycket praktisk, eftersom målet är att rena själen från ett beroende och från det onda för att lämna samsara, den eviga reinkarnationen. Men om det ”inte finns” någon skillnad på gott och ont, tack vare att Gud finns inom allting, hur kan man då rena själen från det onda?

Sekter i allmänhet är oftast esoteriska, och detta inkluderar Hare Krishna. Utomstående individer har oftast svårt att första och få tillgång till information om vad som händer inom sekten, förutom dem självklara ritualerna. Kristendomen, däremot, är exoteriska, publika och demokratiska; individer som inte är erkända medlemmar inom en kyrkoinstitution har ändå rätt att delta vid ceremonier och få information. Jag tänkte först att med tanke på alla skandaler som skett inom Hare Krishna och andra sekter (psykisk/fysisk/sexuell misshandel), kanske dem har en legitim anledning att hålla sina möten exklusivt för medlemmar.

Men å andra sidan har det hänt en hel del skandaler inom Kristendomen också; man har hört om sexskandaler inom kyrkor och andra öppna institutioner, vilket har i många fall lett till ett minskat folkstöd. Jag antar att skillnaden är att eftersom en sekt ofta tar avstånd från det övriga samhället, är det svårare för samhället att se brotten som begås, än i en öppen religiös institution.

En fråga som tolkas på helt olika sätt inom Hare Krishna och Kristendomen är människans individualitet. Medan Kristendomen fasthåller vid att individer skall älska sin nästa, anser Hinduismen/Hare Krishna att individen är sin nästa, eftersom att ordet ”jag” anses vara den ultimata illusionen, då alla är en del av den gemensamma själen i förhållande till Krishna. Som motfråga till denna filosofi undrar jag: om alla människor är varandra, hur fungerar karma då? Om en människa får dålig karma – leder inte detta till att karman blir gemensam?

Kristendomen lägger mycket vikt på förlåtelse för sina synder, den fria viljan, paradiset och helvetet. Men om man följer Hare Krishnas filosofi om att individualiteten är en illusion, måste detta leda till att den fria viljan är en illusion. Vilket i sin tur leder till att synden är en illusion, vilket snabbt påvisar att helvetet måste vara en illusion, och därmed paradiset. Det är denna tankegång som lockar människor till ”Östreligioner”; förkastningen av synder, skuld och helvetet, eftersom mycket vikt ofta läggs på dessa tre punkter inom ”vanliga” religioner. Men vad dem inte verkar inse är att det finns en substitution för detta; den onda karman.

Den sista, minst komplicerade jämförelsen är att Kristendomen är linjär – det vill säga att när människan dör, dör själen (fast den återuppstår vid domedagen) och att Hare Krishna är cirkulär, vilket innebär att när människan dör, lever själen vidare genom att reinkarneras i en annan levande varelse.

• På vilket sätt skiljer sig texterna i avseende på tolkningsperspektiv av heliga skrifter.

  
  

  Ophelias text om sin teori att Gud hatar kvinnor är till stor del en kritisk granskning över hur länder och kulturer hänvisar till Gud och/eller heliga skrifter för att rättfärdiga sitt våld mot kvinnor, medan Daniels text tyder mer på en analytisk synvinkel på utdrag från bibeln.

   

  En stor skillnad mellan dessa texter är även författarnas inställning till religion som helhet; Ophelia är mycket kritisk mot dem tre största världsreligionerna, och hur dem har "manipulerat" bilden av Gud för att kunna utöva våld i hans/hennes namn. Daniel verkar däremot mer öppen till olika tolkningar av Gud och är villig att diskutera Guds roll och "utseende".

   

• På vilket sätt kommer Ophelia Benson fram till att gud hatar kvinnor, och vad menar hon med det?

  
  

  Som tidigare nämnt, menar Ophelia att dem tre största världsreligionerna - Kristendom, Judendom och Islam - har många rapporterade fall om våld av kvinnor som sedan "rättfärdigats" i religionens värderingar och heliga skrift(er). I och med att det klart och tydligt står i dessa heliga skrifter att kvinnan är en underlägsen "varelse" som är under mannen och måste lyda sin man.

  I artikeln hänvisar Ophelia mycket till moderna fall, men även till uråldriga heliga skrifter, som styrker sina argument om att Gud eventuellt hatar kvinnor.

  
  

   

• Texten the queer god tar upp Marcella Althaus-Reid och hennes Queerteologi. Hur tänker hon att man kan hitta stöd för Queerfrågor i Biblen, dvs för homosexualitet, och på samma sätt kan man använda dessa argument för att bemöta Benson om kvinnans lika värde jämte mannen?

  
  

  Som jag tolkar det är Marcellas bild av Gud att han/hon inte egentligen inte ser något problem med olika sexualiteter inom Kristendomen, och att "problemen" gentemot andra sexualiteter som skiljer sig från heterosexualitet har uppstått tack vare felaktiga tolkningar av Bibeln, ofta av människor som följer bibeln ordagrant eller förvränger innehållet för att gynna sig själva/sin samhällsgrupp eller liknande.

   

  Jag tror att Queerteorin endast är en av många teorier som kan appliceras på en religion och som kan påverka hur man ser på dem heliga skrifterna. Människorna som förvrängt Bibelns innehåll eller lever efter den slaviskt borde istället ha en mer öppensinnad attityd gentemot Bibeln, tillåta andra tolkningar samt försöka finna en bild av Gud som inte exkluderar kvinnor eller andra "minoriteter" i ett samhälle styrd av mannen.

   

• Diskutera innehållet i båda artiklarna kritiskt. Vilka brister och förtjänster har Bensons och Althaus-Reids resonemang.

  Jag anser att Bensons artikel kanske gör för grova generaliseringar gällande Guds inställning till kvinnor i dem heliga skrifterna överhuvudtaget. För att hänvisa till det jag skrev i förra frågan, tror jag att texten och kritiken hade varit något mer ackurat om kritiken istället varit riktad mot människorna som följer och förvränger skriftens ord ordagrant, och i viss grad kanske även författarna till dem heliga skrifterna.

  
  

  Detta tror jag på grund av att kritiserande av en Gud eller en annan helig ande/varelse inom en religion är att kritisera religionens grundbetydelse. Visst, man kan ha synpunkter på ordvalen och tolkningarna av heliga skrifterna, men i grunden anser jag att detta handlar mer om en fysisk jämförelse mellan män och kvinnor än en religiös – sedan urminnets tider har männen ansetts vara dem ”starka” som jagar och arbetar med kvinnan enbart tar hand om hemmet. Detta tycker jag kan tolkas som ett tydligt tecken på att religioner och heliga skrifter är påhittade och framställda av människor; uråldriga värderingar har använts i ett försök att komma på en ”kod” för vad som är rätt och fel i ett samhälle.

  
  

  Althaus-Reids resonemang tycker jag grundar sig alldeles för mycket i moderna värderingar, teorier och tankeställningar. Även om en ny inställning till olika tolkningar av religioners åsikter om olika sexualiteter kan ses som positivt. Men det känns som om dessa nytänkande teorier inte har så stor chans att ens kunna ställas upp mot religionernas påstådda uråldriga historia, samt dem lojala utövarna av religionen. .

  
  

  Båda artiklarna är mycket intressanta och sätter religionens betydelser och tolkningar i ett annat ljus, vilket gör det roligare att analysera och diskutera.